God medicinsk praxis -rekommendation på finska «MS-tauti»1

• Patientinformation i utskrivbar form på svenska «»1 (pdf)
• Patientinformation på finska «MS-tauti»2

Vad är MS?

Vid MS uppstår inflammationshärdar som kan orsaka skador på myelinet (demyelinisering) i det centrala nervsystemets vita substans. Myelin finns runt nervtrådarna och behövs för att påskynda förmedlingen av de elektriska impulserna mellan hjärnan och resten av nervsystemet. Myelinhaltig vit substans finns bland annat i de inre delarna av hjärnan och i de yttre delarna av ryggmärgen.

Det finns inte tillräckliga bevis på att MS skulle bero på venösa förträngningar och inte heller på att behandling som vidgar venerna skulle vara effektiv i något som helst skede av sjukdomen. Baserat på den information som nu finns tillgänglig bör inte sådan behandling ges, utan ytterligare forskning krävs.

Vilka är symptomen vid MS?

MS börjar oftast som ett s.k. kliniskt isolerat syndrom (CIS), där symptomen är koncentrerade till bara en viss del av nervsystemet, vanligen en ögonnerv, ryggmärgen eller hjärnstammen. MS-symptomen kan också uppträda på flera områden i det centrala nervsystemet och då kan de första symptomen vara synstörningar på grund av inflammation i synnerven, smärta i ögat, ömhet vid ögonrörelser och känselstörningar i extremiteterna.

Symptomen beror på i vilken del av nervsystemet myelinet skadats. De vanligaste MS-symptomen är:

• synstörningar (dimsyn, dubbelseende)
• svaghet eller försämrad muskelkontroll i en eller flera extremiteter
• känselstörningar, domningar och ökade muskelspänningar (spasticitet)
• koordinations- och balanssvårigheter
• störningar i urinblåsans funktion
• smärtor, särskilt nervsmärta, s.k. neuropatisk smärta
• exceptionell utmattning
• störningar i de kognitiva funktionerna (t.ex. minnet, uppmärksamheten, koncentrationen och reaktionsförmågan)
• försämrad värmetolerans.

Hur diagnostiseras MS?

MS-diagnosen baserar sig på utredning av sjukdomsförloppet (anamnesen) och en klinisk neurologisk undersökning. Dessutom görs magnetundersökning samt undersökning av ryggmärgsvätskan och nervsystemets reaktionspotentialer.

Magnetröntgen är den primära undersökningen, eftersom den visar förändringar i den vita substansen.

Undersökningen av ryggmärgsvätskan avslöjar immunologiska avvikelser typiska för MS.

Genom undersökning av nervsystemets reaktionspotentialer kan man få en uppfattning om sjukdomens spridning och se tecken på skador som ännu inte orsakar symptom.

Riskpatienter

Om det hos en patient med CIS, alltså kliniskt isolerat syndrom, konstateras demyelinisering i nervsystemet på magnetbild och en immunologisk avvikelse i ryggmärgsvätskan innebär det en stor risk att insjukna i MS. För att fastställandet av diagnosen och behandlingen inte skall fördröjas rekommenderas dessa patienter magnetröntgen med 3–6 månaders mellanrum i ett års tid. Adekvat behandling påbörjas genast om MS diagnosen fastställs.

Olika former av MS: skovvis förlöpande och progressiv

Läkemedelsbehandling

Behandlingen börjar genast när MS-diagnosen fastställts.

Vid skovvis förlöpande MS är den primära medicinen interferon beta eller glatirameracetat. Om ingendera fungerar rekommenderas natalizumab. Behandlingen kan påbörjas direkt med natalizumab om sjukdomen har börjat ovanligt häftigt och försvagat funktionsförmågan märkbart. Som tredje alternativ kommer mitoxantron och azatioprin, om de förutnämnda medicinerna inte verkar.

Vid sekundär progressiv MS är den primära medicinen interferon beta 1b, om det fortfarande förekommer försämringsskov. Medicinering med interferon beta 1a och glatirameracetat kan också fortsätta om sjukdomen är aktiv. Vid aktiv sekundär progressiv MS kan man också prova mitoxantron eller azatioprin.

Mot primär progressiv MS finns ingen medicin som påverkar sjukdomens förlopp.

Den primära behandlingen vid plötsliga försämringsskov är kortikosteroider i stora doser, intravenöst eller i tablettform. Behandlingen är lika effektiv och trygg på båda sätten. Behandlingen kan ges också under graviditet och amning, eftersom riskerna för fostret eller babyn är minimala. Andrahandsbehandlingen vid svåra akuta försämringsfaser är plasmabyte.

Läkemedlens biverkningar

Biverkningar vid behandling med interferon kan vara förkylningsliknande symptom, lokala injektionsreaktioner i huden, huvudvärk, depression, förhöjda leverenzymvärden och minskat antal vita blodkroppar (leukopeni). Kraftiga förkylningsliknande symptom kan lindras med inflammationshämmande smärtmediciner eller genom att samtidigt med interferonbehandlingen ge kortikosteroidmedicin i tablettform.

När glatirameracetat injiceras kan det förekomma irritation vid injektionsstället, och åtminstone en gång – direkt efter injektionen – rodnad i ansiktet. Man kan uppleva en känsla av tyngd bakom bröstbenet, hjärtklappning och andnöd. De här symptomen är inte allvarliga och varar oftast mellan en knapp minut och 30 minuter.

De vanligaste biverkningarna av natalizumab är utmattning och allergiska reaktioner, ibland förekommer också ångest, svalg- och bihåleinflammationer och svullnad.

Mer information om biverkningarna finns i den ursprungliga God medicinsk praxis -rekommendationen i tabell 4 (på finska) «http://www.kaypahoito.fi/web/kh/suositukset/naytaartikkeli/tunnus/hoi36070#T4»1.

Om patienten behandlas med interferon beta uppföljs medicineringens inverkan också med blodprov. Ibland blir man tvungen att byta medicin på grund av blodprovsresultaten, vanligen till glatirameracetat.

Rehabilitering

Vid MS är rehabiliteringen en viktig del av den helhetsinriktade vården, som omfattar en god första information om sjukdomen, tillräcklig anpassningsträning i rätt tid, rådgivning om fysioterapi och motion samt individuell rehabilitering. I rehabiliteringen tar man hänsyn till sjukdomens särdrag, särskilt utmattningen, och rehabiliteringens belastningsnivå bör justeras enligt situationen.

MS-patienter kan ha nytta av bl.a. följande: uthållighetsträning, fysioterapi, yoga, träning av bäckenbottenmusklerna, psykologisk och neuropsykologisk rehabilitering samt rådgivning gällande levnadsvanorna.

Andra terapiformer som lämpar sig för MS-rehabilitering är lymfterapi, musik-, svälj-, tal-, rid- och ergoterapi samt kostrådgivning, men det finns inte så mycket forskningsresultat om deras effekt.

Den insjuknade har rätt till rehabilitering som förbättrar hans eller hennes arbets- och funktionsförmåga. Kommunerna ansvarar för anordnandet av medicinsk rehabilitering och den genomförs både inom primärvården och inom specialsjukvården. Rehabiliteringen för svårt handikappade MS-patienter under 65 år bekostas enligt lag av Folkpensionsanstalten.

Hur vanlig är MS?

Årligen insjuknar i Finland ca 250 personer i MS. MS är den tredjestörsta huvuddiagnosgruppen bland dem som beviljats invalidpension i åldersgruppen 16–44 år (de två största huvuddiagnosgrupperna i den här åldersgruppen är mental utvecklingsstörning och ryggsjukdomar). Skovvis förlöpande MS är den vanligaste formen av MS: 80–85 procent av patienterna insjuknar i den här formen av sjukdomen.

MS förekommer ojämnt; den är dubbelt så vanlig hos kvinnor som hos män och den är vanligare i landets västra delar än i de södra och östra delarna. Enligt den nyaste forskningen har förekomsten av MS ökat. De lokala skillnaderna är stora och har ökat ytterligare.

Patientinformationen är sammanställd utifrån Finska Läkarföreningen Duodecims God medicinsk praxis -rekommendation av Teija Riikola, medicinsk redaktör. Den är granskad av ordföranden för expertgruppen som utarbetat rekommendationen, professor Irina Elovaara vid Tammerfors universitet (ansvarsområdet för neurologi och rehabilitering vid Tammerfors Universitetssjukhus)

Översättningen till svenska är gjord av hälsovårdare Carina Loman och den är bekostad och granskad av Finska Läkaresällskapet.