Takaisin

Fysioterapeutiska behandlingsmetoder vid TMD

Näytönastekatsaukset
Aune Raustia, Yrsa Le Bell, Pentti Kemppainen ja Mauno Könönen
18.9.2014

Näytön aste: D

Fysioterapeutiska behandlingsmetoder kan minska symtomen och fynden vid TMD, men pålitlig evidens saknas. (Evidensgrad = D)

I en amerikansk systematisk kvalitativ litteraturöversikt «McNeely ML, Armijo Olivo S, Magee DJ. A systematic...»1 analyserades 12 RCT-studier där fysikalisk behandling jämfördes med placebobehandling, med en annan aktiv behandlingsmetod eller med en obehandlad grupp. Fyra studier rörde interventioner med rörelseövningar, två akupunktur och sex elektrofysiologiska behandlingsmetoder.

I två studier minskade ett program för avslappning och upprätthållandet av hållningen (posture training) smärtan (p < 0,05) och förbättrade funktionen och underkäkens gapförmåga (p < 0,05) jämfört med ett kognitiv-behavioristiskt program och jämfört med anvisningar för egenvård under en månads och ett års uppföljning. I en studie minskade manuell behandling i kombination med rörelseövningar smärtan och förbättrade käkens gapförmåga (p < 0,05) jämfört med en mjuk skena (p < 0,05). Statistisk förbättring i gapförmåga åstadkoms med ett program för att slappna av munmusklerna jämfört med TENS (p < 0,05) och placebo-TENS (p < 0,01) samt med lågenergetisk laserbehandling (low laser therapy) jämfört med placebolaserbehandling (p < 0,01) genast efter behandlingen och vid uppföljning efter en månad.

Enligt författarna är största delen av studierna av låg kvalitet och resultaten bör tolkas med reservation.

  • Undersökningens kvalitet: medelmåttig
  • Tillämpbarhet på en finländsk population: medelmåttig

Kommentar: Behandlingsmetoderna som användes i studierna var heterogena och det fanns endast en studie per behandlingsmetod, vilket gör det svårt att dra slutsatser.

Till en amerikansk systematisk litteraturöversikt «Medlicott MS, Harris SR. A systematic review of th...»2 godkändes efter en omfattande litteratursökning av sammanlagt 108 experimentella studier 30 som fyllde inklusionskriterierna. 14 studier behandlade effekten av rörelseövningar eller manuell terapi, 8 av elektroterapi, 7 av biofeedbackbehandling eller avslappningsövningar och en studie effekten av kombinerad elektroterapi och ett avslappningsprogram vid behandling av TMD.

Resultaten visade att

  1. aktiva rörelseövningar och manuella mobiliseringar kan vara effektiva
  2. program för att öva upp hållningen kan användas tillsammans med andra behandlingsmetoder
  3. avslappningsprogram, biofeedbackbehandling och proprioceptiva övningsprogram kan vara mera effektiva än placebobehandling eller bettskenor
  4. aktiva rörelseövningar, manuell terapi och lägeskorrigerings- och avslappningstekniker kan vara effektiva i kombination med varandra.

Enligt författarna bör rekommendationerna dock tolkas med reservation, eftersom flera studier var av låg kvalitet.

  • Undersökningens kvalitet: medelmåttig
  • Tillämpbarhet på en finländsk population: medelmåttig

Kommentar: Studierna är heterogena och man kan inte dra definitiva slutsatser om effekten.

I en belgisk RCT-studie (enkelblindad) «Craane B, Dijkstra PU, Stappaerts K ym. One-year e...»3 jämfördes patienter som led av muskelrelaterad TMD och som fick information, anvisningar om egenvård och fysikalisk behandling (n = 26; 19 kvinnor, medelålder 36,6 år, SD 15,5 år) med kontroller (n = 27; 20 kvinnor, medelålder 42,9 år, SD 15,1 år) som fick enbart information och anvisningar om egenvård. Informationen och egenvården omfattade information om käkens normala och patologiska funktion och om skadeverkningar av överbelastning av käken (sammanbitning av tänderna, tandgnissling, överdrivet tuggummituggande eller nagelbitande). Dessutom fick patienterna handledning i avslappning av underkäken och att bita ihop bara när de äter eller sväljer. Den fysikaliska behandlingen omfattade en 9 gångers serie under 6 veckor. Till detta hörde också ovannämnda information om TMD:s natur, anvisningar om egenvård (avslappningsövningar, inlärning av vilolägen för käken och tungan) samt behandling av tuggmusklerna. Alla patienter fick också skriftlig information. Patienterna undersöktes efter 3, 6, 12, 26 och 52 veckor, och informationen och anvisningarna om egenvård repeterades också för alla. Svarsvariablerna var smärta (VAS eller McGill-enkät om smärta, ömhet i temporalis- och massetermusklerna mätt med algometer) och käkfunktionen (enkätblankett om funktionsstörningar, aktiv och passiv gapning).

Redan efter 3 veckor sågs en statistiskt signifikant, omfattande minskning av smärtintensiteten i båda grupperna. Efter ett år hade smärtan minskat och käkfunktionen förbättrats i båda grupperna enligt alla använda mätare utan betydande skillnad mellan grupperna.

Forskarna anser att resultaten tyder på att den minskning av smärta och förbättring av käkfunktionen som ses vid långvarig uppföljning inte förklaras av aktiv fysioterapi.

  • Undersökningens kvalitet: hög
  • Tillämpbarhet på en finländsk population: god

Kommentar: I studien kunde man inte visa att aktiv fysikalisk behandling skulle ge någon tilläggsnytta vid behandling av muskelrelaterad TMD, om patienterna får omfattande information om TMD:s natur och anvisningar om egenvård. Den mångsidiga behandlingen i kontrollgruppen gör det svårt att påvisa tilläggsnytta (= minskande gränsnytta) av fysikalisk behandling.

Kirjallisuutta

  1. McNeely ML, Armijo Olivo S, Magee DJ. A systematic review of the effectiveness of physical therapy interventions for temporomandibular disorders. Phys Ther 2006;86:710-25 «PMID: 16649894»PubMed
  2. Medlicott MS, Harris SR. A systematic review of the effectiveness of exercise, manual therapy, electrotherapy, relaxation training, and biofeedback in the management of temporomandibular disorder. Phys Ther 2006;86:955-73 «PMID: 16813476»PubMed
  3. Craane B, Dijkstra PU, Stappaerts K ym. One-year evaluation of the effect of physical therapy for masticatory muscle pain: a randomized controlled trial. Eur J Pain 2012;16:737-47 «PMID: 22337211»PubMed