Uppdateringen av den gällande God medicinsk praxis-rekommendationen grundar sig på en behandlingsrekommendation från European Association of Urology (EAU) «http://www.uroweb.org/guidelines/prostate-cancer»1, som arbetsgruppen har modifierat för att motsvara finländska förhållanden. Målgruppen för patientversionen är patienterna och deras anhöriga. I patientversionen återges det centrala innehållet i rekommendationen på allmänspråk.

Riskfaktorer

De viktigaste identifierade riskfaktorerna för prostatacancer kan delas in i ärftliga och icke-ärftliga riskfaktorer.

Förekomst av prostatacancer i den närmaste släkten och etnisk bakgrund ökar risken att utveckla prostatacancer.

Risken är högre ju fler första gradens släktingar (far, bror eller son) som har haft prostatacancer och vid ju yngre ålder.

Förekomst av prostatacancer hos minst tre första gradens släktingar, eller två första gradens släktingar vid under 55 års ålder, är en stark indikation på ärftlig benägenhet för prostatacancer.

Studier har inte kunnat visa att prostatacancer kan förebyggas med medicinering eller kost eller genom att påverka miljöfaktorer.

Övervikt och metabolt syndrom har visat sig vara associerat med en ökad risk för kliniskt signifikant prostatacancer.

Kliniskt signifikant prostatacancer innebär cancer som kan orsaka sjuklighet eller död, till skillnad från fall av prostatacancer som inte orsakar betydande skada under patientens livstid.

Tidig diagnostik och screening

Cancerscreening innebär att man letar efter förstadier eller tidiga stadier av cancer i den symtomfria befolkningen.

Det finns inget nationellt screeningprogram för prostatacancer i Finland, men om en symtomfri man vill få sin PSA-nivå undersökt är det möjligt. PSA är en markör som produceras av prostatan. PSA-screening kan särskilt övervägas om mannen utöver åldern också har andra riskfaktorer för prostatacancer. Lämplig ålder för det första testet är 50 år, eller 40–45 år om risken är ökad.

Före beslutet bör mannen vara medveten om de potentiella fördelarna och nackdelarna med PSA-testning (se artikeln på finska PSA-testning för att diagnostisera prostatacancer – information till stöd för beslutsfattande «https://www.kaypahoito.fi/xmedia/hoi/hoi11060b.pdf»2). Om han vill gå vidare med saken kan testet utföras. Om man beslutar sig för att testa bör också ett testintervall planeras, eftersom ett enstaka PSA-test vanligtvis inte ger tillräcklig information.

PSA-testning rekommenderas inte för symtomfria män över 70 år eller för män med en sjukdom som avsevärt förkortar den förväntade livslängden.

Symtom

Prostatacancer i ett tidigt stadium ger ofta inga symtom. Lokala urineringssymtom orsakade av prostatacancer liknar mycket symtomen vid godartad prostataförstoring (se separat patientversion Urineringsbesvär hos män «Urineringsbesvär hos män»3), och de kan i praktiken inte skiljas från varandra.

Ibland kan det första symtomet vara bensmärta i nedre delen av ryggen, bäckenet eller höftområdet som orsakas av metastaser från prostatacancern. Också nedsatt allmäntillstånd och anemi kan vara symtom på metastatisk cancer.

Undersökningar

Om en man misstänks ha prostatacancer är den första undersökningen att läkaren känner på prostatan via ändtarmen, vilket kallas touchering. När läkaren känner på prostatan, och på de knölar och förhårdnader som eventuellt finns på den, undersöker hen också ändtarmen och analområdet. En knöl innebär inte alls alltid cancer.

Till basundersökningarna hör också ett blodprov för att mäta PSA-värdet. De flesta prostatacancer upptäcks baserat på ett onormalt PSA-värde i en prostata som verkar vara normal. Å andra sidan ger cancer inte alltid ett förhöjt PSA-värde.

PSA-nivåerna ökar med åldern, och den stigande nivån beror ofta på godartad prostataförstoring.

Urinvägsinfektion, prostatit, urinretention eller blåskateterisering kan också tillfälligt öka PSA-värdet, så testning rekommenderas inte i samband med eller omedelbart efter sådana infektioner eller ingrepp. Det är också bra att undvika kraftig motion (till exempel cykling) och utlösning i två dagar före testet.

Läkemedel som används för att behandla godartad prostataförstoring (så kallade 5α-reduktashämmare såsom finasterid, dutasterid) sänker ofta PSA-värdet med upp till hälften av det ursprungliga.

Om onormala PSA-värden eller avvikande fynd vid touchering av prostata väcker misstanke om prostatacancer, remitteras patienten till en urolog.

Som uppföljande undersökning görs vanligtvis en magnetkameraundersökning, och med vägledning av den tas provbitar från prostatan. Om prostatacancer hittas i proverna bedöms dess differentieringsgrad. Svaret ges vanligtvis i form av Gleason-poäng, och ISUP-kategorin bestäms baserat på dem. Dessa beskrivs mer utförligt på finska i God medicinsk praxis-rekommendationen «https://www.kaypahoito.fi/hoi11060#s6_2»3.

Utgående från toucheringsfyndet, PSA-värdet och ISUP-klassen delas prostatacancer in i tre kategorier enligt progressionsrisk: låg risk, medelhög (lägre och övre) risk och hög risk. Utgående från riskklassificeringen kan urologen bedöma behovet av ytterligare bildundersökningar och planera behandlingen av prostatacancern.

Prostatacancer med låg risk kräver inga ytterligare bilddiagnostiska undersökningar, men vissa patienter med medelhög och särskilt hög risk genomgår bildundersökningar för att fastställa sjukdomens spridning. Sådana undersökningar är datortomografi av kroppen, benskanning och PSMA-PET-CT-isotopundersökning.

Behandling av prostatacancer

Behandlingen väljs individuellt. Förutom risken att cancern framskrider och hur utspridd den är beaktas patientens ålder, allmäntillstånd, andra sjukdomar och förväntade livslängd. Planering av behandlingen särskilt för metastaserad prostatacancer bör göras i multiprofessionella behandlingsmöten.

Patienten informeras om de förväntade fördelarna med behandlingen, men också om de nackdelar som är förknippade med olika behandlingar – eftersom alla aktiva behandlingar har biverkningar. Patientens egna värderingar, önskemål och preferenser har också betydelse. Behandlingsbeslutet fattas i diskussion med patienten.

Olika behandlingsformer för prostatacancer

Olika behandlingsformer för prostatacancer är aktiv uppföljning, kirurgi (radikal prostatektomi), strålbehandling (extern eller inne i vävnaden) och läkemedelsbehandling.

Individuell uppföljning

Uppföljning vid prostatacancer planeras individuellt enligt sjukdomsstadium, tidigare symtom, prognostiska faktorer och given behandling.

Blodprovet PSA är det viktigaste måttet vid uppföljning av prostatacancer. Bildundersökningar görs vanligen först när PSA-nivåerna stiger eller för att följa upp avancerad eller metastaserad prostatacancer.

Det rekommenderas att årligen kontrollera blodsocker- och blodfettnivåerna hos dem som får hormonbehandling.

Postoperativt lokalt återfall behandlas vanligtvis med strålbehandling så tidigt som möjligt. Återfall efter strålbehandling kan behandlas lokalt med olika former av strålbehandling.

Lokalt sjukdomsåterfall kan också behandlas med läkemedel, men efter ett långsamt sjukdomsåterfall kan enbart uppföljning vara tillräcklig.

Prostatacancer och livskvalitet

Prostatacancer och dess behandlingar kan påverka livskvaliteten på många sätt. Effekterna varierar beroende på typ av behandling, cancerstadium och individuella faktorer. Många män upprätthåller en god livskvalitet, och för biverkningarna går det ofta att få behandling och stöd.

Vid aktiv uppföljning är livskvaliteten oftast god och jämförbar med livskvaliteten hos män utan prostatacancer. Urininkontinensen och den sexuella funktionen bevaras ofta bättre än efter operation eller strålbehandling.

Oro för cancern är vanligt i de tidiga stadierna, men för de flesta minskar den med tiden.

De vanligaste biverkningarna av operation är erektionsstörningar och minskad urinkontinens. För de flesta minskar urininkontinensen under det första året, men en del får bestående symtom.

Strålbehandling kan orsaka urinerings- och tarmsymtom, såsom frekvent urinering, diarré eller avföringsträngningar. Symtomen är ofta milda, men kan vara långvariga hos vissa personer.

Den hormonbehandling som ofta kombineras med strålbehandlingen orsakar vid sidan av andra biverkningar också sexuella störningar. På lång sikt medför strålbehandling en liten risk för att utveckla ny cancer i det behandlade området.

Hormonbehandling påverkar hela kroppen. Vanliga biverkningar är minskad sexuell lust och försämrad erektion, värmevallningar, trötthet och humörsvängningar. Hormonbehandlingen är också förknippad med minskad muskel- och benmassa, och patienterna löper ökad risk för osteoporos. Hormonbehandling kan också öka risken för hjärt-kärlsjukdomar och diabetes.

Hur allvarliga biverkningarna är beror på behandlingens längd och typ, och de kan ofta lindras med motion, medicinering och andra stödåtgärder.

Förebyggande och behandling av biverkningar

Valet av behandling syftar till att hitta en balans mellan effektiv cancerbehandling och bibehållen livskvalitet.

Det är viktigt att behandlingsbesluten fattas tillsammans med patienten. Tillräcklig information om behandlingsalternativ och deras eventuella biverkningar hjälper till att sätta realistiska förväntningar och minska missnöje med behandlingen. Behandlingarna kan ofta anpassas till patientens livssituation och önskemål för att förbättra livskvaliteten.

Biverkningarna av behandlingar för prostatacancer kan ofta lindras effektivt. Postoperativ urininkontinens behandlas i första hand med att träna bäckenbottenmuskulaturen. I svåra fall kan urininkontinensen också förbättras med operativ behandling.

Mot erektionsstörningar hjälper tablettmedicinering ofta bra, och vid behov kan också läkemedel som injiceras i penisens svällkroppar användas.

Regelbunden motion, särskilt uthållighets- och muskelkonditionsträning, minskar tröttheten, förbättrar humöret och stöder den allmänna funktionsförmågan hos män som får hormonbehandling.

D-vitamin och kalciumtillskott används för att skydda skelettet, och en del patienter får särskild benmedicinering för att minska risken för frakturer. I samband med benmedicinering är god munhygien och tandkontroller viktiga för att förebygga sällsynta käkbenskomplikationer.

Mera information om ämnet

• Terveyskirjasto: Eturauhassyöpä (Prostatacancer) «https://www.terveyskirjasto.fi/dlk00210/eturauhassyopa?q=eturauhassy%C3%B6p%C3%A4»4
• Cancerhuset i Hälsobyn: Prostatacancer «https://www.terveyskyla.fi/syopatalo/sv/cancersjukdomar/prostatacancer»5
• Webbplats på finska: Suomalainen Eturauhassyöpä (Finsk prostatacancer) «https://www.suomalaineneturauhassyopa.fi/»6
• Cancerorganisationerna: Prostatacancer «https://www.alltomcancer.fi/information-om-cancer/cancersjukdomar/prostatacancer/»7
• Finlands prostatacancerförening Propo rf «https://propo.fi/»8 är en nationell patientorganisation som arbetar för prostatacancersjuka och deras nära och kära. Webbplatsen är på finska.
• Eturauhassyöpäpotilaiden tuki ry «https://ersy.fi/»9 (ERSY, stödföreningen för prostatacancerpatienter) ideell patientförening som erbjuder stöd, information och aktiviteter på finska. Till föreningen hör män, deras makar, familjemedlemmar och vänner.
• En lista över finska termer «https://ersy.fi/eturauhassyopa/sanastoa/»10 i samband med prostatacancer

De i patientversionen nämnda organisationerna ger mera information i ämnet. Finska Läkarföreningen Duodecims redaktion för God medicinsk praxis svarar inte för kvaliteten eller tillförlitligheten på uppgifter som andra organisationer har gett.

Författare

Texten i patientversionen har uppdaterats utgående från Läkarföreningen Duodecims God medicinsk praxis-rekommendation Eturauhassyöpä (Prostatacancer) «Eturauhassyöpä»1 av redaktör Kirsi Tarnanen som stöder patienternas delaktighet.

Texten har granskats av den sammanställande författaren i arbetsgruppen för God medicinsk praxis, MD, docent, överläkare Timo Nykopp från Nationella cancercentrum (FICAN) och Östra Finlands universitet, och av huvudredaktören för God medicinsk praxis, MD, specialistläkaren i hälsovård Raija Sipilä från Finska Läkarföreningen Duodecim.

Översättningen till svenska är bekostad av Finska Läkaresällskapet.