Insulinberoende diabetes
God medicinsk praxis-rekommendation på finska «Insuliininpuutosdiabetes»1
- Utskrivbar PDF på svenska «khr00117.pdf»1
- Patieninformation på finska «Insuliininpuutosdiabetes»2
Diabetes är en sjukdom där blodglukosen (blodsockret) är förhöjt – vanligen kontinuerligt. Med insulinberoende diabetes avses i detta sammanhang typ 1-diabetes och därmed jämförbara tillstånd. Insulinbrist beror i första hand på otillräcklig utsöndring av insulin. Tillståndet kan ytterligare förvärras av insulinresistens, det vill säga nedsatt insulineffekt. Med undantag för sällsynta diabetesformer behandlas insulinberoende diabetes med insulin, och patienten ansvarar i huvudsak själv för behandlingen.
Allmänt
Diabetes är inte en enhetlig sjukdom utan den kan delas in i flera olika typer, varav de vanligaste är typ 1-diabetes och typ 2-diabetes samt sekundär diabetes.
Diabetes kan vara förknippad med både akuta och kroniska följdsjukdomar, som väsentligt påverkar den insjuknades livskvalitet och prognos.
Också den som från början har "vanlig" typ 2-diabetes kan med tiden utveckla en betydande insulinbrist, varvid behandlingen är insulin.
Termer och begrepp i anslutning till diabetes förklaras i slutet av patientversionen. I slutet av texten finns också en förteckning över andra diabetesrelaterade patientversioner av God medicinsk praxis.
Typ 1-diabetes
I Finland har cirka 45 000 personer typ 1-diabetes, varav 13 procent är under 18 år och 7 procent över 75 år.
Förekomsten av typ 1-diabetes har ökat i Finland med 38 procent från 1992 till 2002 (3,2 procent per år). Om den nuvarande trenden fortsätter kommer antalet personer med typ 1-diabetes att öka med en tredjedel under de kommande tio åren (Källa: Diabetesregistret).
Incidensen av typ 1-diabetes i Finland är högst i världen.
Det finns för närvarande inga kända metoder för att förebygga typ 1-diabetes.
Symtom
Typiska symtom på hyperglykemi (hög blodglukosnivå), är ständig törst, stora urinmängder, oförklarlig viktminskning och trötthet. Symtomen uppkommer redan då personen ännu inte vet om att hen har insjuknat.
De utvecklas vanligen snabbt, under några dagar eller en vecka. Vuxna kan redan ha haft symtom i flera månader innan diagnosen ställs.
Hur diagnostiserar man diabetes?
Det är först och främst viktigt att utreda om det kan röra sig om en betydande insulinbrist, för i så fall måste insulinbehandling sättas in snabbt.
Diagnosen baseras på två uppmätta blodglukosvärden eller en bestämning av HbA1c -nivån. Om patienten har symtom, såsom törst, stora urinmängder eller oförklarlig viktminskning, kan diagnosen baseras på ett enskilt plasmaglukosvärde över 11 mmol/l.
Om patienten är symtomfri, men fasteglukos ligger på nivån 7–11 mmol/l, ska resultatet kontrolleras på nytt inom 2–4 veckor. Om värdet då är över 11 mmol/l inleds behandling.
Mer information om ämnet, se rekommendationens tabell 1 «https://www.kaypahoito.fi/sv/gvr00117#T1»1.
Egenmätningar av glukos
Egenkontroll av glukoshalten vid insulinberoende diabetes genomförs i första hand med hjälp av kontinuerlig vävnads-glukosmätning. Dessutom ska man vid behov kunna kontrollera glukoshalten med fingertoppsmätningar.
Om en patient med insulinberoende diabetes inte kan eller vill använda kontinuerlig vävnadsglukosmätning, bör hen uppmuntras till fingertoppsmätning 8–15 gånger per dygn.
Låg blodglukos (hypoglykemi)
Upplevelser kopplade till låg blodglukos kan vara traumatiska, och redan en enda upplevelse kan framkalla rädsla. Rädslan kan i sin tur påverka egenvården, också om det inte är medvetet.
De första symtomen är darrningar, svettningar, hjärtklappning, stickningar, blekhet, paniksymtom, ångest, rastlöshet och hungerkänsla.
När hypoglykemin fortskrider uppträder neurologiska symtom, såsom stickningar i läpparna, dimsyn eller inskränkt synfält, öronsusningar och domningar i fingrar och tår. Allvarligare neurologiska symtom är koncentrationssvårigheter, nedsatt tanke- och omdömesförmåga, aggressivitet, förvirring, kramper och medvetslöshet.
Mild hypoglykemi (glukosvärdet 3,9 mmol/l eller lägre) kan behandlas på egen hand med något att äta eller dricka som innehåller kolhydrater och upptas snabbt, exempelvis en glukostablett, socker, honung, juice eller frukt, eller genom att minska dosen snabbverkande insulin före måltiden.
När hypoglykemin är allvarlig är patientens funktionsförmåga nedsatt och situationen kräver hjälp av en annan person för att korrigeras.
Det är bra att berätta om symtomen vid lågt blodsocker för familjemedlemmar och vänner så de kan känna igen symtomen och i tid ge patienten kolhydrater.
För mer information om ämnet, se tilläggsmaterialet på finska Behandling av akut hypoglykemi vid insulinbehandlad diabetes «Insuliinihoitoista diabetesta sairastavan äkillisen hypoglykemian hoito»1.
Ketoacidos (syraförgiftning)
När kroppen har brist på insulin frisätts fettsyror från fettvävnaden, och de leder i stor mängd leder till ketos och slutligen till ketoacidos.
Symtom på ketoacidos är illamående, kräkningar, buksmärta och acetondoft i andedräkten. Hyperglykemin som ofta förekommer samtidigt orsakar ökad urinutsöndring och törst.
Vid symtom som är förenliga med ketoacidos behöver patienten en akut bedömning (ambulans, akutmottagning).
Insulinbehandling
I en frisk människas blodomlopp finns det alltid insulin. Behandlingen vid insulin-beroende diabetes är insulin, med undantag för sällsynta diabetesformer.
Det finns olika insulinpreparat: snabb-, kort-, medellång-, lång- och ultralångverkande. Dessa beskrivs närmare i God medicinsk praxis-rekommendationen i avsnittet Insulinbehandling «https://www.kaypahoito.fi/sv/gvr00117#s12»2.
Läkaren skriver ett B-utlåtande för specialersättningsgilla läkemedel.
Insulinpump och glukossensor
Insulinpumpar och glukossensorer är medicintekniska produkter som lämnas ut till patienten för hemmabruk.
Individuellt uppsatta glukosmål ska eftersträvas aktivt, och vid behandling av insulinberoende diabetes bör sensorbaserad glukosmätning erbjudas och automatiserad (AID) pumpbehandling övervägas för dem som har nytta av den.
I början av behandlingen ges grundutbildning i användning av insulinpumpen, och i fortsättningen ombesörjs också uppdaterande utbildning för dem som använder insulinpump.
Alla de som använder pumpbehandling ska dessutom ha en blodglukosmätare, injektionsutrustning och recept på reserv-insulin för injektion (måltids- och basinsulin) med tillhörande anvisningar, till exempel i händelse av funktionsstörning i pumpen eller en annan särskild situation.
Kontinuerlig glukosmätning
En glukossensor som placeras under huden mäter vävnadsglukoshalten och skickar resultaten med 1–5 minuters mellanrum till en mottagarenhet, där larm kan ställas in. En telefon, en separat avläsare eller en insulinpump kan fungera som mottagare.
Glukossensorn hjälper till att upptäcka symtomfria hypoglykemier och att förutse en minskning av blodglukoshalten, till exempel före fysisk aktivitet. Sensormätningen underlättar därför avsevärt egenvården.
Vårdenheten ansvarar för att utbilda patienten i att använda sensorn och utnyttja den i behandlingen.
Mål för behandling och egenvård av diabetes
Målen för behandlingen och egenvården är ett så bra liv som möjligt, att undvika följdsjukdomar och en smidig vardag utan orimliga begränsningar.
Individuella mål
Målen för behandlingen ställs upp individuellt tillsammans med patienten så att patientens livssituation och egenvårdsresurser beaktas. Målen antecknas med motiveringar i behandlingsplanen. De individuella målen kan vara striktare eller lösare än de allmänna målen.
Allmänna mål
- HbA1c -nivå individuellt under 48–53 mmol/mol (6,5–7,0 procent), hos vissa patientgrupper högre än detta.
- LDL-kolesterol: beror på hur länge patienten har haft diabetes och på eventuella följdsjukdomar.
- Blodtryck mätt
- på mottagningen under 140/80 mmHg
- hemma under 135/80 mmHg.
Egenvårdsåtgärder för att uppnå målen
Andra sätt att uppnå målen är
- en hälsofrämjande kost
- viktkontroll vid behov
- regelbunden motion och
- måttligt alkoholbruk (för kvinnor högst ett och för män två standardglas per dag).
Att sluta använda tobaks- och nikotin-produkter är en del av diabetes-behandlingen.
Kost
Den så kallade medelhavskosten är ett sätt att tillämpa den kost som rekommenderas för en person med diabetes. Med medelhavskost avses rikligt med grönsaker, baljväxter och frukt, fisk, olivolja, nötter och fullkorns-produkter samt sparsamt med kött, socker och fiberfattigt spannmål.
Medelhavskosten kan tillämpas genom att man använder den så kallade hälsofrämjande nordiska kosten, där grunden i kosten utgörs av bär, grönsaker, fisk, rypsolja och fullkornsspannmål, särskilt råg, korn och havre.
En växtbaserad kost utgör grunden för kostbehandlingen och rekommenderas allmänt för alla.
Man bör vara uppmärksam på mängden protein. Bra proteinkällor är fisk, fågelkött, baljväxter och fettfria eller fettsnåla mejeriprodukter. Det rekommenderas att man äter högst 350 g rött kött och chark-produkter i veckan. Av fettet bör minst 2/3 vara mjukt (omättat) och högst 1/3 hårt (mättade eller transfetter).
En framgångsrik samordning av insulinbehandling och mat kräver förmåga att uppskatta mängden kolhydrater.
Kolhydrater: det är viktigt att till vardags-maten välja fiberrika kolhydratkällor: fullkorns-produkter, rotfrukter, grönsaker, frukt och bär. Mängden socker bör vara högst 50 gram/dygn.
Som törstsläckare bör man i första hand välja vatten.
Regelbunden motion rekommenderas
För personer med diabetes lämpar sig samma allmänna motionsrekommendationer som för andra, men det bör beaktas att blodglukos-halten kan sjunka eller stiga för mycket under motion eller omedelbart efter motionen. Se rekommendationens tilläggsmaterial på finska Insulinbehandling och motion «Insuliinihoito ja liikunta»2.
Viktkontroll
Energiintaget bör anpassas till förbrukningen. Fasta rekommenderas inte som viktminskningsmetod för en person med insulinbehandlad diabetes, lika lite som för någon annan.
Typ 1-diabetes och annan betydande insulinbrist är en kontraindikation för användning av mycket energifattig kost (ENE).
Fetmakirurgi kan övervägas också för en patient med insulinbrist, men bedömning av en specialistläkare insatt i diabetes-behandling är nödvändig, eftersom det efter operationen kan uppstå besvärliga hypoglykemiproblem.
Diabetes och särskilda situationer
Körduglighet
Kraven på körhälsa för personer med diabetes regleras i ett EU-direktiv och i vägtrafiklagen.
Kontrollintervallet för personer med diabetes är 1–5 år för personbilsförare och 1–3 år inom tung trafik och yrkestrafik.
Om läkaren bedömer att oförmågan att köra är kortvarig (under 6 månader), meddelar hen patienten om körförbudet och antecknar det i patientjournalen. Om oförmågan att köra bedöms vara långvarig (minst 6 månader), ska läkaren anmäla detta till polisen.
Yrkesval
För personer med insulinbehandlad diabetes rekommenderas yrkesvägledning. Se Diabetesförbundets guide «https://diabetes.fi/tukea-ja-palveluja/diabetes-ja-vaihtuvat-elamantilanteet/#ammatti»3 på finska, avsnittet Yrkesval och arbetsliv.
Vissa yrken – till exempel pilot, lok- eller tunnelbaneförare, dykare, rökdykare (även frivilliga brandkårer) eller sjöman – är inte lämpliga för dem som behöver insulin-behandling på grund av risken för hypoglykemi.
Yrken som bedöms individuellt är flygvärdinna eller steward, polis, olika bevakningsuppgifter, byggnadsarbetare på byggnadsställningar eller sotare.
Diabetes är än så länge (5/2026) ett hinder för beväringstjänst, med undantag för MODY2-diabetes som inte kräver läkemedelsbehandling och inte medför risk för hypoglykemi.
Äldre personer
För i övrigt friska personer under 75 år kan samma mål och principer för diabetes-behandling följas som för yngre. Vid behandling av en relativt frisk person över 75 år, som har en sjukdom som påverkar den förväntade livslängden, kan samma mål följas som vid behandling av yngre, såvida behandlingen inte orsakar komplikationer.
För att undvika för lågt blodsocker vid behandling av äldre personer är det viktigt att funktions- och rörelseförmågan samt muskelstyrkan upprätthålls, att en mångsidig kost tryggas (överdriven viktminskning bör undvikas), att fotproblem förebyggs samt att njur- och hjärtfunktionen upprätthålls.
Uppföljning
Uppföljningskontakterna ordnas individuellt med hänsyn till bland annat hur länge patienten har haft diabetes och hur den behandlas samt patientens ålder och andra sjukdomar. Årligen görs en mer omfattande kontroll och patientens behov av stöd och handledning bedöms, och med 1–3 års intervall kontrolleras bland annat blodfetts-värden, ögonens tillstånd, den fysiska fysisk prestationsförmågan och körhälsan.
För kontrollbesökens innehåll för en vuxen med diabetes, se tabell 3 i rekommendationen «https://www.kaypahoito.fi/hoi50116#T3»4.
En diabetesskötare ansvarar för egenvårdshandledningen «Insuliininpuutosdiabetesta sairastavan omahoidon ohjaus»3 av patienter med insulinberoende diabetes. Utöver diabetesskötaren används elektroniska stödtjänster för egenvård och kamratstöd som hjälp. En del av mottagningsbesöken kan också ersättas med telefon- eller datoruppkoppling.
Andra diabetesrelaterade God medicinsk praxis-patientversioner (på finska):
- Diabetisk retinopati (2024) «Diabeettinen retinopatia»3
- Diabetisk njursjukdom (2026) «Diabeteksen munuaistauti»4
- Fotproblem hos diabetespatienter (2021) «Diabetekseen liittyvät jalkaongelmat»5
- Graviditetsdiabetes (2023) «Raskausdiabetes»6
- Typ 2-diabetes (2024) «Tyypin 2 diabetes»7
Mera information om ämnet
- Diabetesförbundet: Typ 1-diabetes «https://diabetes.fi/diabetestietoa/tyypin-1-diabetes/»5 (på finska)
- Terveyskirjasto: Behandling av typ 1-diabetes «https://www.terveyskirjasto.fi/dlk00774/tyypin-1-diabeteksen-hoito?q=diabetes»6 (på finska)
- Hälsobyn: Diabeteshuset «https://www.terveyskyla.fi/diabetestalo»7 (på finska)
- Socialskyddsguide för personer med diabetes «https://www.diabetes.fi/diabetes/sosiaaliturva_oikeudet_ja_velvollisuudet»8 (på finska)
- Diabetesförbundet «https://diabetes.fi/»9 är en patient- och folkhälsoorganisation som verkar för är att säkerställa bästa möjliga vård och ett gott liv för personer med diabetes och deras närstående.
De i patientversionen nämnda organisationerna ger mera information i ämnet. Finska Läkarföreningen Duodecims redaktion för God medicinsk praxis svarar inte för kvaliteten eller tillförlitligheten på uppgifter som andra organisationer har gett.
Termer och begrepp
Glukos = blodsocker i talspråk
HbA1c = i talspråk så kallat långtidssocker. Mäter hur mycket socker som bundits vid de röda blodkropparnas hemoglobin. Ett blodprov som visar den genomsnittliga blodsockernivån under cirka de två senaste månaderna. Blodprovet behöver inte tas på fastande mage.
Hyperglykemi = högt glukosvärde. Det kan bero på brist på insulin, på försämrad verkan av insulin eller på båda. Symtom kan vara törst, tätare urinträngningar än vanligt, trötthet särskilt efter måltid, sömnighet eller dimmig syn.
Hypoglykemi = för lågt glukosvärde. Hypoglykemi kan vara lindrig, betydande eller allvarlig. Vid allvarlig hypoglykemi behövs hjälp av en annan person. Symtom på hypoglykemi är bland annat svettning, darrningar, aggressivitet och medvetslöshet. Allvarlig hypoglykemi kallas också insulinchock.
Ketoacidos = syraförgiftning. Ett tillstånd där det samlas rikligt med ketokroppar i kroppen (ketos) som leder till surhet (acidos) i blodet och vävnaderna. Vid ketoacidos är det också vanligt med allvarlig uttorkning (dehydrering). Patienten behöver sjukhusvård.
Författare
Texten i patientversionen har uppdaterats utgående från Läkarföreningen Duodecims rekommendation God medicinsk praxis av redaktör Kirsi Tarnanen som stöder patienternas delaktighet.
Texten har granskats av ordföranden för rekommendationen, specialistläkaren i inre medicin och endokrinologi, avdelnings-överläkare Tiinamaija Tuomi från HUS och God medicinsk praxis redaktören, specialist-läkaren i inre medicin och kardiologi som specialiserar sig i hälso- och sjukvård Tuula Meinander från Finska Läkarföreningen Duodecim.
Översättningen till svenska är bekostad av Finska Läkaresällskapet.
Ansvarsbegränsning
God medicinsk praxis- och Avstå klokt-rekommendationerna är sammandrag gjorda av experter gällande diagnostik och behandling av bestämda sjukdomar. Rekommendationerna fungerar som stöd när läkare eller andra yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården ska fatta behandlingsbeslut. De ersätter inte läkarens eller annan hälsovårdspersonals egen bedömning av vilken diagnostik, behandling och rehabilitering som är bäst för den enskilda patienten då behandlingsbeslut fattas.